Grattis? Nej tack.

Med risk för att låta negativ. Då får det vara så. I en tid där #metoo, orättvisor, våld och krig startat av män präglar världen, vill jag faktiskt inte ha ett grattis på Internationella Kvinnodagen. Dagen idag är inte en seger, eller något att fira. Vi är inte färdiga. Det är lång väg att gå till ett jämnställt samhälle. Men att ens behöva skriva detta inlägg, att ens behöva reflektera över att vi skall vara likaställda? Det är så sjukt att jag inte vet vart jag skall ta vägen.

Att jag skall behöva tänka tanken att mina barn kommer till att bli olika behandlade. Att de skall ha olika förutsättningar till en bra lön. Att min flicka skall läras upp i självförsvar, medans min pojke skall läras upp i medmänsklighet och empati?  För hon skall inte bli våldtagen. Han skall inte våldta. Hon skall inte tryckas ned, eller någonsin tänka att hon inte kan bli styrelseordförande. Han skall aldrig få lov att tänka tanken att han kan göra det motsatta för att han har en penis.

Jag vill gärna dela en del av NRK-krönikan till Carina Elisabeth Carlsen, som du kan läsa i sin helhet här.

”……..Kvinnedagen, 8. mars, er ikke dagen for å gratulere. Det er dagen for å kjempe videre. Gratulasjonene kan komme den dagen vi er likestilte, på ordentlig, den dagen kvinner slipper å være redde for å gå hjem på kveldstid, den dagen vi ikke blir spurt om hva vi hadde på oss da vi ble voldtatt, den dagen det er slutt på kjønnslemlestelse og barneekteskap, og den dagen en kvinnes kjønn ikke blir brukt mot henne i en diskusjon……”

Bilder från Pinterest.

Kommentera